27 oktober 2012

Resan - part one

Dag 1. Vi tror bestämt vi stannar här. Att landa på ugandisk mark igen innebar nog lite mer än vad vi först trodde. Det känns typ som att vi varit hemma i Sverige och vänt. Knappt.

Om vi börjar med flygturen. 13 kvinnor - alla i sina vardera bästa åldrar - på finaste humöret. Inget kan liksom gå fel. Och det gjorde det inte heller. Go mat, gott vin och gött tjöt som överröstade i princip varje varning-för-turbulensmeddelande bidrog till att flygvärdinnornas jobb mest bestod i att be damerna sätta sig ner och ta på bältet. Stämningen var på topp. Den blev inte sämre av att det, mitt i smeten, satt två svenskar som skulle hoppa av i Kigali för att sen ta sig vidare till Demokratiska Republiken av Kongo. Emma för att hälsa på syster sin, Wendy för att följa upp det projekt samma syster arbetar med. Projektet stöds av PMU, Pingst Missionens Utvecklingsarbete, och Wendy jobbar på organisationens insamlingsavdelning. Emma i sin tur som enhetschef på Migrationsverket. Som ni kanske misstänker resulterade det hela i sköna, givande diskussioner. Ja, det kändes som en bra start på resan helt enkelt. Också tanke på att enbart EN väska av 39 kom bort i frakten! Tack Mami Gerd och Brussels Airlines för att vi fick utsätta er incheckningspersonal för extra arbete!

Som sagt, vi är tillbaka. Att möta Josephine - i afro! - var till en början lite overkligt, men efter första kramen, asgarvet och hetsiga luganda-fraser kändes allt precis som vanligt igen. Hon hade med sig Mark och två sköna taxi-snubbar som tillsammans gjorde det galanta arbetet att lasta 2 vans med samtliga 38 väskor, 13 muzungus och sig själva. Trots oroliga blickar från diverse damer lyckade vi ta oss till hotellet och sömnen kom som på beställning. (Förutom ett spontant ska-vi-inte-ut-och-dansa?!-utrop från Ida....)

Första morgonen vaknar vi av ett asgarv från rummet under oss, följt av konstant tjöt. Damerna har varit vakna länge. Alltså, det är verkligen en brokig skara vi har med oss. Med känslor av förväntan, oro, nojjighet ("kan vi verkligen dricka juicen??!?" "Bittaaaan - har du mer myggmedel??"), glädje och ödmjukhet tar de sig an Uganda och Afrika för första gången. Vi känner igen det. Lite för mycket till och med. Inger lyckades till exempel göra en "Natta", dvs att första natten ramla i mörkret och slå upp sitt knä. Glasögonen klarade sig dock. Inger med, så oroa er inte! Allas vår Jaja (mormor) är superdamen och gjorde stor succée på Fortress senare under dagen.

Efter frukost sorterade vi nämligen upp alla medtagna saker - det är en hel del - för att sedan bege oss till The Fortress. 10 minuters bilfärd från hotellet ligger det nya huset som vare sig damerna, jag eller Evve har sett innan. Kan säga att ju närmre vi kom, ju fler landsmärken vi kände igen på vägen, ju mer minnen som dök upp - desto högre steg pulsen. Känslan av att bara stanna två veckor... rätt jobbigt faktiskt.

Men! Nu är nu. Och väl framme på The Fortress föll allt på plats. Dock lite trevande till en början - tjejerna var blyga inför damerna och damerna inför tjejerna - men efter en rundtur i huset, härlig lunch och fin presentationsrunda mynnade dagen ut i spontandans, sång, presentutdelning, högljudda skratt och några blöta kinder. Att se tjejerna med sina barn - 5 små tussar i nuläget - är så himla fint. Och att få höra Josephine berätta sin story gör att allt känns så självklart. Hon väljer sina ord och med exakta formuleringar beskrivs verksamheten från A till Ö. Inget lämnas åt slumpen. Om vi inte varit tydliga nog innan, om det inte kommit fram tidigare så här och nu: Josephine ÄR The Fortress. Hon tänker igenom allt och har en långsiktighet som får varje samhällsvetare att rysa. Vi är så sjukt stolta att få vara en del av detta projekt. Och vi hoppas verkligen att det nås ut till alla er som är engagerade i det vi gör. För det är på riktigt, det här. Och det är SÅ GÖTT att vara tillbaka. Punkt.

Efter taxitur genom stan, middag, mer tjöt, x antal Nile Special, sommarnattsvärme, månen i zenit är det godnatt. Med ljudet av syrsor uppbackat av the ugandan-beat kommer vi somna godare än aldrig förr.

// Ida och Evve, i skönaste släptåg av 11 ladies.



smidigt och lätt

Bittan och Alice son, Michael 4 månader 

våra Fortresstjejer lagar the godaste local food 

Anette och Grace


1 kommentar:

Anonym sa...

Fantastiskt att få följa er resa här på bloggen. Låter som ni fått en bra start på resan. Vi ber för er här hemma i Sverige att resan ska få bli till välsignelse för alla ni möter, men också för er. Vill att ni ger Morris en bamsekram när ni träffar honom och en bamsekram till mamsen. Hoppas hon inte har ont i sitt knä ;)Kram susanne med familj