Part 2

Måndag morgon kl 7.00. 11 trötta och förväntansfulla damer står och väntar på att bli upphämtade. Knappa timmen senare dyker dom upp och det är dags för avfärd. Evve har just skickat iväg alla damer på en 3-dagars safari i Murchison Falls, i norra Uganda.  "Nu är det väl ändå skönt för er att vi förvinner ett par dagar??!" Alltså, jao. Lite kanske. Men samtidigt inte. Det är verkligen ett gött gäng vi är ute med. Middagarna är långa och diskussionerna likaså. Att snacka relationer med Inger, 67, är fruktansvärt givande. Åldersskillnader är underskattat. Nu gottar dom sig i lyxiga lodger längs med Nilens flod, medan jag och Evve gottar oss på vår vän Sawans terass. Midnatt och 20 grader. Vi trivs.

Vi har trivts en hel del de senaste dagarna. Lördagen började fint - men något kämpigt - när vi besökte den slumm Evelina och Kim arbetade i förra året. Fint, för att vi fick säga hej till en del familjer vi alla lärde känna i höstas. Kämpigt, då dessa familjers boendesituation lämnar en del att önska. Minst sagt. Det blev rätt omvälvande för damerna: att se den fattigdomen blandat med alla leenden är.. vad ska man säga... något av det mest komplexa en människa kan möta. Men det var fint att få visa den miljö många av våra Fortress-tjejer kommer ifrån. Det är viktigt för oss att folk ska kunna komma ett steg närmre i att förstå vad dessa tjejer går igenom, hur de lever, vilken fattigdom som finns och vad den kan orsaka, medföra och innebära. Nya perspektiv blev dagens tema.

Och många olika perspektiv. Efter detta drog vi nämligen till Kampalas största shoppingcentrum, 10 minuters bilfärd från slummen, för att ta ut pengar (...) och käka lunch. Lunchen intogs på den stressigaste food court någonsin. Här sätter man sig ner, väntar en minut och sen blir överröst med menyer från flera olika matkedjor, där den ena tydligen är bättre än den andra. Lika många servitriser som damer, ett extremt stort urval av mat och ja, you do the math. Det hela slutade med att Evve hamnade i en diskussion med managern om hurvida deras system var okej eller inte. Man kanske inte ska gå dit med fler än fem personer nästa gång...

Dagen bestod sedan i botanisering bland tyger, väskor, ringar, armband, halsband, korgar, spjut (?) samt kaffe på gött café. Efter detta hem, duscha, vila, andas, byta om, för att sen dra till mysigaste restaurangen i Kampala. Där bytte vi land för några minuter. Samtidigt som Josephine beställde in köttbullar och spaghetti, började bordet bredvid att sjunga ja må hon leva, varpå samtliga av våra damer ställer sig upp och sjunger med. Högt och inlevelsefullt. Det sjöngs en hel del under kvällen. Så ofta att vi kända oss lite utanför, så Anette ställer sig upp, klingar i glaset och utbrister, på bred småländska, att: "ja tycke vi ska hurra fö vå hund Bobby - han bli nämligen två å idag!" Asgarv. Lite så är det hela tiden. Sköna kommentarer, härlig ironi.
Vi var också nära på att få med oss ett par av damerna vidare ut i natten, men med tanke på att vi kom hem vid 4 kanske det var bra att de åkte hem och fick sin sömn. För schemat om dagarna är tajta. Och krävande. Mycket intryck tar mycket energi. På ett bra sätt dock! Hittills har allt funkat över förväntan. Förra årets lärdom - i Uganda planerar man MAX två saker per dag - har nog kommit väl till användning. Vi vill ju inte köra slut på damerna. Eller oss själva. Men det funkar som sagt, bättre än vad vi kanske först trodde. Eftersom det har varit helg har vi lyckats missa de värsta trafikstockningarna. Och nu när damerna är på safari åker jag och Evve bodabodas (motorcykeltaxi) och slipper därför alla köer.  

Igår var det söndag och då är det kyrkdag. Vi åkte till Josephines kyrka där vi möttes av Fortresstjejerna och deras barn.  Uppklädda i presenter från Sverige tog vi oss an skön gospel och fin (läs: lång) predikan. Kristen eller inte - en annorlunda men givande morgon. Efter lunch (återigen hamnar Evve i diskussion...) drar vi till The Fortress och möts av skriiik och jubel. Det visade sig att några av de gamla Fortresstjejerna, som skulle komma först idag, kom redan igår. För vår del var det extra speciellt att träffa Diana och Fiona - två av de som först flyttade in när Fortress öppnade. Då - höggravida små tussar. Nu - mammor med egna små tussar. 9 månader är rätt lång tid - vilket man blir varse om när man ser vad det innebär för kidsen. Då var tecken på liv ett spark i magen då och då. Nu kryper dom runt, drar i hår, jollrar och käkar det mesta som deras små händer grabbar tag i. 9 månader av event, vårrus, insamlingsgalor, smyckesförsäljning, föredrag, konstant TJÖT från vår sida hemma i Sverige. Det resulterar i rätt häftiga saker. Och att få se det på plats gör det bara mer pepp att komma tillbaka och fortsätta utveckla The Fortress Sveriges arbete.

Eftermiddagen på Fortress blev en bland de goaste på länge. Vi körde en till presentationsrunda för de nya tjejerna och sen var det dags för Maria Lindal och Eva att hålla en work shop i virkning. Eva jobbar nämligen som syslöjdslärare på en mellanstadieskola och har engagerat sina elever. Alla tjejer fick varsitt sykit, handgjorda påsar av Evas elever. Det blev en riktigt fin stund med gött häng och mycket bebis-mys.
Dagen avslutades med en afrikans dansförestsällning - dock aningen utdragen ("TIA damer!") för att ganska tidigt hoppa i säng och peppa inför safarin.  

Trots enbart två möten med de "nya" Fortresstjejerna har vi haft stunder där det både har skrattats, sjungits,  gråtits, dansats. Att det är en trygg borg - ett fort plats för personlig utveckling - är liksom inget att orda om. Självklart finns det alltid saker som kan bli bättre, men just nu lämnar vi er med tanken om att vi i alla fall är på riktigt god väg. God natt.