The Fortress 2012 - En resumé

Sista dagen på året. Regnet känns symboliskt på något, högst subjektivt tolkande, sätt. För The Fortress del har 2012 betytt en väldans massa saker. Stoff för en maratonlik årskrönika à la SVT. Vi kör en i miniformat istället. Håll till godo.

Det som började med en spontaninsats kombinerat med en visionär av rang, har nu utvecklats till en väl fungerad verksamhet där utsatta, ensamma tjejer har blivit stärkta, glada, självsäkra personer. Ett hem för människor och magar att växa i, där friska barn har fötts som på löpande band.

Detta hus alltså. Januari började med att Josephine, Joan, Kemi och de första Fortresstjejerna flyttade in i ett nytt, stort och säkert Fort. Vi nybyggare åkte hem till mörka Svealand innan vi ens fick se hemmet, men avlöstes snart av nya praktikanter – en trio underbara tjejer som senare kommer att vara med oss i det dagliga arbetet i The Fortress Sverige. För tur nog fanns det inte så mycket tid att sörja separationen från Uganda. Vi lämnade ju faktiskt ett hus med ett gäng gravida tjejer i. Hyra, el, vatten och mat behövde betalas. Så när vi kom hem drog arbetet med föreningen igång i en inspirerande och produktiv fart.

I februari startades föreningen på riktigt. Vi införskaffade ett organisationsnummer av Skatteverket och styrelsekunskaper av google, och sen började vi spåna på hur vi skulle kunna ragga sponsorer. Det var förutom detta en rätt lugn månad – i Sverige alltså. I Uganda hände det grejer. På alla hjärtans dag blir Susan vår första Fortressmamma när hon födde lilla Isaac. Vi är lyriska. Sex dagar senare kommer lilla Jeremiah till världen av Diana och vi blir ännu mer lyriska. Både hemma och i Uganda. Nyhetens behag kanske - vi anar nog inte riktigt hur många tussar som med jämna mellanrum kommer och hur vana vi sen kommer att bli av besked om fler, lyckade, säkra födslar. Lite ofattbart. Och få förunnat. Speciellt när det handlar om unga tjejer i Uganda.

Mars bestod för vår del av lite uppstartsfix. Bankmöte, INSPONSmöte, föredrag för Rotarys ungdomsförening, kontaktspridning och annat gott. Peppen till trots, det var en något orolig månad. Kontot ekade lite för tomt och inom vissa delar i föreningen spred sig oron och tankarna. Att hålla en verksamhet på dryga 10 000 i månaden rullande… Kommer vi klara detta?  Vad har vi gett oss in i? Som tur är består vår lilla förening av väldigt positiva människor och tankar. Vi tror på detta. Och när någon börjar tvivla på om vi kan hålla det flytande ändras oron snabbt till pepp och handlingskraft. Energiomvandling kallas det. Bra grej.

Därför blir april en månad av eventplanering, Vårrus, mingelkvällar, kontaktskapande. Detta resulterar i trygghet både på kontot samt i gruppen. Vi märker också hur skoj detta är. Att möta folk, att få berätta om Fortress för andra, att se hur det skapar engagemang på olika sätt. I Uganda föds det fler barn och tjejerna börjar komma igång med den där smyckestillverkningen, som i framtiden kommer visa sig vara en otroligt viktig del i arbetet med att stärka tjejerna. Första lasset kommer till Sverige och vi börjar sälja papperssmycken i samband med våra event. De går åt som smäär på en solig Kampaladag. Samtidigt får tjejerna där nere sin första lön och kan köpa saker till sig själva och sina barn. En del sparar till framtida utgifter. Josephine berättar hur den egna inkomsten gör dem ett par centimeter längre. Det blir metasuccé, helt enkelt.

Maj är gala. Vilken gala dessutom. Vi rider nog fortfarande på ett glädjerus efter kvällen den 6e maj. Som Ebbot sa i bilen på väg hem: ”fan, det trodde man inte när man vaknade i morse, att denna söndagen skulle bli såhär skön.” Spot on. 27 000 direkt till The Fortress och vi får en chans för oss att visa våra vänner och familj varför vi gör det vi gör. Ni som var där – tack. Ni som inte var där – hoppas vi ses till våren.

Under maj fick vi totalt in 62 915 kronor. Sjukt. Sommaren var därmed räddad och lättnaden var gaanska välkommen. Vi höll föredrag på Göteborgs Universitet, inför våra lärare på Institutionen för Socialt Arbete. Kniviga frågor som fick oss att tänka till, pröva våra argument och få nya inputs. Svettigt, roligt, skrämmande och lärorikt.

Sommaren var hyfsat lugn för vår del, jämfört med våren som gått. Vi gick på Landskronakarneval och ett par mingelkvällar. Lyckade event! För Josephine i Uganda var det dock hetsigare. Samtidigt som verksamheten stod i full blom åkte hon till USA ett par veckor, inbjuden av hennes nära vän som också är engagerad i Fortress. Medans Josephine berättade hennes historia i staterna föddes det barn på fortet. Bokstavligt talat. Första home delivery – check. Allt gick fint. När inte Josephine är där har hon sin syster och andra vettiga människor som sköter ställningarna. Det känns tryggt. Däremot drabbades Fortress av sin första riktiga tragedi. En av tjejerna, Jennifer, födde en frisk son som helt oväntat dog två veckor senare. Tragiskt och ofattbart. Ingen förklaring om varför, vilket gjorde det än ondare. Idag är Jennifer dock en glad(are) tjej som är pepp på skolan igen. Fint.

September börjar planeringen i Sverige inför det som kommer att bli höstens två stora höjdpunkter: Återresan samt Julfesten. Det sker också en utökning av föreningens arbetsgrupp: praktikanttrion ”The Helenas” som Josephine kallar dem, ansluter sig till vår lilla skara. Helena, Jennifer och Sandra – den sistnämnda faktiskt på plats i Uganda nu. Även My kommer in i bilden, utan Ugandaförankring men desto mer som en frisk fläkt! I samband med vår sista kurs på socionomprogrammet, skrev vi en gedigen verksamhetsplan för hela verksamheten. Den kommer upp för offentlig läsning i början på 2013.

Oktober var årsdagens och Återresans månad. Den 7e oktober fyller vi ett år och två veckor senare åker halva styrelsen ner till Uganda i två veckor – en extremt givande och viktig resa. Att få träffa tjejerna, barnen, vännerna - och Josephine. Denna kvinna. Att få sitta med henne och diskutera svårigheter, möjligheter, frågor, idéer. Att få känna sig delaktig på plats igen. Så roligt. Dessutom var detta vår första gruppresa till Uganda – en idé vi faktiskt redan snackade om i januari. Den genomfördes med maximal utdelning: 11 extremt sköna småländska kvinnor mellan 40 och 67 år - ett gäng som bidrog med givande möten, diskussioner, tips och råd och eget engagemang. Både i Uganda och då, men också fortsatt på hemmaplan och nu. Tack damer, för allt ni gör för The Fortress.

November blir en tid att processa alla intryck och möten, och föra vidare detta till resten av föreningen. Vi hade dock mest julfest i huvudet. Den 14e december blev, liksom galan i maj, en riktigt bra kväll. Amanda, Saga och Johanna – tack för att ni chockade samtliga med ert grymma framträdande! Strindberg har nog aldrig nåtts ut lika kärleksfullt till så många olika människor i ett och samma rum. Josefina och Anna fick folket att dansa, precis så som det ska vara. Tack!   

Sammanfattningsvis har 2012 varit extremt lärorikt. Både för oss här hemma och, kanske mest, för Josephine. Hon har aldrig drivit ett hem fyllt av gravida tonårsbrudar innan. Hormoner som flyger fram, förlossningar likaså. Imagine, som Lennon sa. En stor lärdom kan kopplas till november, då Fortress-matronen Joan och hennes 5åriga Kemi bestämde sig för att flytta ut från Fortress-kollektivet. Ett eget hem är nödvändigt för att känna sig hel. Flytten innebar jakt på ny matron och ett behov att tydliggöra ramarna för hela verksamheten. Vem gör vad? Och varför? Hur vill vi det ska se ut för att få bästa output? Josephine har utvecklat en rad olika formulär gällande allt från förhållningssätt i huset, till återkopplingsbesök hos de gamla tjejerna, via arbetsuppgifter för praktikanterna. Hon har också vettiga människor runt sig, som vill bidra med kompetenser inom exempelvis ekonomi, hushållning, samlevnadsfrågor osv. Hon bygger upp strukturer, alltid med en långsiktig tanke bakom. Det är inte ett lätt arbete, men hon är kompetent. Hennes passion och vilja att detta ska fungera genomsyrar hela hennes sätt att vara. Ödmjuk men bestämd. Tar kritiken men backar inte för den. Hennes förhållningssätt sipprar också ner till Fortresstjejerna och genomsyrar hela resultatet: vi ser tjejer som faktiskt återförenas med familjemedlemmar som 9 månader tidigare inte ville veta av sin dotter. Tysta, nedtryckta tjejer som nu går med huvudet högt och peppar för fortsatt utbildning, för vänner och familj – för en ljus framtid för sig själva och sina barn. Vi kan stolt säga att verksamheten funkar, på ett vettigt sätt. På rätt sätt. På riktigt. Självklart finns det frågor som vi ska fortsätta diskutera och utveckla. Idéer och visioner om framtiden. Inget är så bra så det inte kan bli bättre. Speciellt inte efter bara ett år. Men vi har kommit en bra bit på vägen. Tack vare att Du, tillsammans med andra fina människor engagerar er för varandra. På alla olika sätt. Fortsätt gärna med det under 2013.

Gott nytt år - vi hoppas få se Dig nästa igen

Elin på plats på The Fortress!

Okej, då har det blivit dags för mig, Elin Andersson, att skriva ett blogginlägg. Jag pluggar till socionom i Göteborg och har gjort min praktik på the Fortress i höst. Jag har varit här sen i augusti och kan nu säga att det har varit en minst sagt händelserik höst. Mycket har hänt sen den första dagen jag kom hit. 

När jag kom till Fortress första gången blev jag helt tårögd, (vilket kanske delvis berodde på chocken efter en kaosig och reging boda-tur), men det såg liksom ut som jag hade tänkt mig och tjejerna var SÅ fina och välkomnande! Kan dock säga att det på många sätt var en jobbig första tid då man ifrågasätter metoder och arbetssätt, känner sig annorlunda och hinner bli så frustrerad över hur människor behandlas i det här samhället. Men dessa känslor har successivt övergått i en djupare förståelse och tacksamhet över att få vara här. För längesen när jag var på läger avslutade vi alltid dagen med att berätta om dagens tack och suck. Så här i slutet av min tid här i Uganda vill jag berätta om några av mina toppar och dalar under hösten på the Fortress. 

Många (!) timmar har spenderats på Mulago Hospital, Kampalas statliga sjukhus, då jag suttit med tjejerna som ska föda. Detta har nog varit både de mest förväntansfulla och fantastiska stunder under hela hösten. Att få sitta i bilen hem och hålla ett några timmar gammalt barn går ju faktiskt inte att beskriva! Är så tacksam för de här upplevelserna, att bara få hålla i och även se ett barn växa har varit underbart.

En stolt mamma på väg hem från sjukhuset.

• 

  

  Fortress fyller 1 år. Att fira är ett måste när så många unga tjejer i Kampala har fått hjälp igenom en tung och svår graviditet.

Det har också varit fantastiskt att få vara med i tjejernas process i att bli förälder, att få stödja dem och inte minst lära sig av dem. Speciellt en mamma som till en början hade jätte svårt för att älska och bry sig om sitt barn, av förklarliga skäl då hon blivit utsatt för våldtäkt, till att hon nu efter tre månader är så stolt och älskar sitt barn över allt annat. Jag har fått se så stora förändringar i tjejernas liv. Att få se hur tjejerna går från att vara skambelagda, stigmatiserade och otroligt tysta individer när de flyttar in på Fortress till att faktiskt ha blivit stolta, starka och pratglada kvinnor och mammor och som nu bär på mer kunskap och insikt i sin situation är ju otroligt! Har också fått se att tjejerna skapat nya och betydelsefulla relationer i varandra, då de både ger och får stöd och kärlek från varandra. 

Varje vecka håller vi (jag och den andra svenska praktikanten Linda) lessons om olika ämnen, som berör ämnen som relationer, hygien, sex och självkänsla. Det roligaste var när jag efter två veckor skulle hålla en lesson om amning, hallå ja! : ) Men det går ju det med efter att ha läst på, på olika sorters familjesidor och Wikipedia. Då märker man att informationssamhället liksom inte nått Uganda, vilket är tragiskt på så många sätt. Det är så många ungdomar som bildar sig sin egen uppfattning om saker och ting då de inte får rätt information om tonårsproblem. Till exempel att HIV smittas genom att använda samma toalett som en HIV-smittad eller att man kan göra abort genom att äta tvättmedel. En av mina största insikter har nog varit att kunskap och information är SÅ viktigt för att faktiskt kunna fatta självständiga och konstruktiva beslut.
Den svåraste upplevelsen under min tid här var när vi fick reda på att ett av barnen hade gått bort, troligtvis i plötslig spädbarnsdöd. Det var så klart fruktansvärt smärtsamt att vara med om, men också otroligt lärorikt att få vara med om och dela. Döden är ständigt närvarande här på ett helt annat sätt än i Sverige. I bilen hem från efter att vi hade träffat mamman, insåg jag att fyra av fem av oss i bilen hade förlorat sina föräldrar, sjuukt!

 Sen första dagen jag träffade Josephine har jag bara blivit mer och mer imponerad av henne. Hennes kärlek, tålamod och hängivenhet är otrolig! Socialt arbete i ett land som Uganda är på många sätt väldigt väldigt annorlunda jämfört med Sverige då det här är så många basala behov som inte är tillgodosedda. Och jag har verkligen kunnat möta Josephine och hennes tankar om tjejernas liv och the Fortress. Hennes kunskaper som både barnmorska och counseler är så viktiga på ett ställe som the Fortress. Hon har ett omfattande perspektiv och arbetssätt gällande hur man bör arbeta för att göra tjejerna självständiga, starka och förberedda inför verkligheten som väntar på de efter tiden på the Fortress.

Monicca lär sig göra nya örhängen. Smyckestillverkningen vet ni ju alla bidrar till att tjejerna kan klara sig mer självständigt ekonomiskt.

Syjuntekänsla, som Linda sa : )

Eva-Maria från Reproductive Health Uganda besöker the Fortress och håller lesson om family planning och preventivmedel, mycket uppskattat!

Idag, den 10 december flyttade lyckliga Grace hem till sin faster.

Som sagt, kan inte beskriva hur tacksam jag är över att fått vara på the Fortress i höst. Har lärt mig så mycket av att ha varit tillsammans med dessa fantastiska människor. Tackar Gud för brinnande, hängivna och kärleksfulla människor i Kampala som arbetar för de mest utsatta människor så att de kan få tillbaka sitt liv.

LOVE YOU ALL <3

Välkomna till en GRYM julfest!

Sådär. Efter att delar av föreningen varit på plats i Uganda och blivit ännu mer försäkrade om att detta är ett projekt som verkligen behövs - och inte minst fungerar - är vi fulla av energi och pepp inför framtiden. Detta vill vi fira och därför är det dags för nästa stora event för The Fortress.

Vårens gala blev en succée och vi tänkte göra en favorit-i-repris, nu i julens krispiga, glittriga och festliga stämning. Denna gången satsar vi dock på en tillställning i lite mindre sofistikerat format. Det ska bli fest helt enkelt. Men vi vill fortfarande bjuda på en helhetsupplevelse! Därför har vi valt att lägga festen i en fin slottsmiljö (mitt i stan!) med grymma DJ's som ska få er varma i decemberkylan. Därför är också planeringen i full gång om vilka som ska spela, sjunga, uppträda, sälja, skapa. Förutom alla ni som kommer då.

Fredagen den 14e december är det som gäller. Lokalen heter lite mer bestämt Överås och ligger på Danska vägen, mellan St Sigfridsplan och Redbergsplatsen. Dörrarna öppnas vid 19-19.30, inträde kommer ligga på 100 kronor och bar finns för en billig peng. Först till kvarn gäller och lokalen tar in cirkus 120 personer - perfekt för en grymmekväll i slottsmiljö!

Hållpunkter för kvällen kommer komma snart, när vi har lyckats få till det vi vill ha. Absolut är att kvällen kommer bli en energi-kick i julmörkret, nya vänner kommer skapas och förhoppningsvis resulterar det hela i ett stort plus på Fortress-kontot. För ja, all vinst går självklart direkt till Fortress. 

Var: Villa Överås, Danska vägen 20, Göteborg

När: 14 december kl 20.00

 We welcome you!! 

Part 3 - summering av Grymme-Resan

Okej. Vi har kommit hem. Äntligen vill jag inte skriva, för det kändes tufft att lämna Kampala en andra gång. Dock inte lika jobbigt som sist. Det var med en go, lätt och förväntansfull känsla som vi lyfte från ugandisk mark. Kanske för att vi helt enkelt vet att vi snart kommer tillbaka. Det var inte så krångligt att resa ner igen och avståndet verkar krympa mer och mer för varje resa som görs. Så ja, vi har redan börjat planera nästa trip.  Damer som herrar, unga som gamla – håll utkik.

Damerna var det ja. Senast vi lämnade er läsare drog damerna på safari medan jag och Evve drog ut och dansade. Safarin blev lite av en upplevelse, för samtliga inblandade. Allt kan ju inte gå som på räls när man ordnar en gruppresa – och detta gäller vart man än åker, vill jag lova. Inte enbart Uganda.  Damerna såg i alla fall fram emot lite ny miljö, en annan del av Uganda (alla ni som följt Mitt i naturen vet vad vi snackar om) långt bort från storstadens allt kaos. Eller? Damerna delades upp i två vans och tyvärr (?) fick ena gänget en chaufför som varken pratade engelska, visste något om djuren eller om vägen till och från djuren. Att köra vilse på savannen är kanske inte som trafikstockningarna i city men frambringade känslan av kaos hos samtliga damer. Frågan ”What’s that animal?” möttes av ett ”i don’t know!”. Det hela kompenserades dock av att denna bilen fick se lejon. Så guiden visste nog vad han gjorde ändå.

Trots lite vilse-i-savannen möttes vi på onsdagskvällen av ett gäng glada, röda, trötta, fnissiga damer.  Vi käkade indiskt och fick en fin skål utbringad för vår skull. Murchisson Falls hade gjort intryck på allihop. Att bo vid Nilen är som energipåfyllning delux vilket märktes då stämningen var på topp och förväntningarna på resten av resan likaså.
Tre dagar kvar för damerna. Tre dagar fyllda av diverse studiebesök – mer eller mindre strukturerade men lika givande. Torsdagen började med att halva gänget besökte Namirembe Infant School, där Kemi och Jackie från Fortress går i skola. Det knöts kontakter som resulterade i att en av klasserna kommer brevväxla med Ulrika Petterssons elever på Trelleborgsskolan i Värnamo. Sköj tycker vi!  

Medans lärarna besökte skolan drog sjuksköterskorna till Kampalas statliga sjukhus – Mulago Hospital – dit vi åker med våra Fortresstjejer för ultraljud, förlossningar, check-up, vaccinationer och ja, allt som barn och nyblivna mammor behöver hjälp med. Här måste vi stanna upp och stoltsera med det faktum att doktorn berättade häromdagen för Josephine att Fortressbebisarna är de mest hälsosamma, friskaste och välmående barnen bland alla de han arbetar med.  Fortresstjejerna är grymma mammor som tar väl hand om sina barn. Bra kunskap om amning, i kombination med nyttig och varierad kost ger näringsrik mjölk ger friska tussar! (Aaron och Niklas, vi väntar fortfarande på loggan..?) 
 
 Efter förmiddagen drog vi till Kvivulu igen (slummen från förra lördagen) för att träffa Hope House-damerna: ett projekt för kvinnor som möjliggör försörjning så att de inte behöver söka alternativa, mindre utvecklande inkomstkällor, som i Uganda ofta stavas prostitution. Det utbyttes historier, sjöngs, dansades, köptes hantverk gjorda av HopeHouse-damerna och hela eftermiddagen gjorde enorma avtryck på samtliga 25 kvinnor - svenska som ugandiska. 
 
Kvällen, som bjöd på resans första Kampala-storm, spenderades på damernas favvorestaurang där Eva Johansson blev bästis med kyparen. Snälla ugandier och glada 50-åringar från Värnamo - klockren kombo.

Fredagen bestod av hets. Skola för funktionsnedsatta på förmiddagen, tillbaks för stålunch på hotellet (inhandlad på en boda av Ida på väg till hotellet), följt av street-program där lärarna fick visa sina pedagogikfärdigheter. Street-program handlar om att ge gatubarn en möjlighet till lektioner/mat/ett sammanhang, vilket sker tre gånger per vecka.  60 pojkar mellan 8 och 16 år, varav samtliga lever på gatan och kämpar sig fram dag för dag. Inte riktigt som klass 7b i Trelleborgsskolan. Men lektionen, som hölls av Ulrika Pettersson och Karin Hedström gick tydligen hur bra som helst. Det som för de flesta uppfattades som kaos var för ett tränat öga (läs: Evves) en aldrig så disciplinerad lektionstimma. Vildingarna kläckte matteuppgifter, svarade på frågor om älgar och lejon, sjöng låtar. Gött jobbat damer!
 
Efter hetsig klädutdelningsceremoni fanns det en timme till dusch/ombyte på hotellet innan sista kvällen på Fortet. Efter typisk lokal snabbmat – rolex med fruktsallad och DJUUUICE – blev det fest med traditionell ugandisk dans som snabbt kontrades av charmiga försök till schottis och vals. Även tal från Fortress-presidenten följdes av tal från damernas president – Eva Johansson. Mysigt att se hur tjejerna och damerna möts på sina egna, olika och lika, sätt. Efter presentutdelning drog sig ett gäng trötta damer hemåt för sista natten under african skies. Den där ”ska-vi-inte-ut-och-dansa”-önskan från första fredagen slog för vår del in och återigen blev natten sådär lång som den ska vara. Att bli väckt av en pigg Anette, sjungandes på god morgon och fåglar som sjunger glatt... nja. God morgon är ett subjektivt begrepp fick vi bittert erfara. Men det var det värt. Som alltid i Kampala. 
 
Sista inhandling och packning så avslutades den skönaste gruppresan på länge, på en terrass med usikt över Lake Victoria, sådär lagom till solnedgången. Och det här med tal och tårar. Mycket av den varan, från i princip alla. Det har varit en lite ovanlig resa. Vet inte riktigt hur den ska summeras. Som vi sa till damerna så har det här med komplexa känslor varit lite av ett tema. Det har varit viktig för oss att visa den miljö våra Fortress-tjejer kommer ifrån – både för att ge en så bred bild av Kampala som möjligt men också för att verkligen förstå vikten av Fortress verksamhet. Och det har redan gett ringar på vattnet. Generösa bidrag redan dagen efter att ni landade svensk mark. Tack, ni är underbara allihopa. Allt ni har gjort och fortfarande gör för The Fortress betyder sjukt mycket för oss. Hoppas ni förstår det. Fastän ni inte tror det, så kändes det extremt tomt i taxin på väg hem från flyplatsen. Inga frågor, inga höga stämmor, inga asgarv, ingen sittdans. Bara två trötta chaufförer och två trötta tjejer på väg till Kampala. 
 
Ja, för vi stannade fem dagar till. Tomheten försvann rätt snabbt (no offense) och dessa dagar har varit fulla av möten, flängadets tid, svettiga dansgolv, bodabodas genom hela stan, skolbesök, Fortress-häng, poolhäng, solnedgångar på terrass,  trötta mornar, volleyboll, långa många middagar, vip-barer, posho & beans, sisha, ugandan beat, green shop, datorshopping, snodda plånböcker, spärrning av kort nr 1, snodd väska, spärrning av kort nr 2, pot holes, frustration, gamla vänner, nya vänner, nya kontakter för TF, förseningar (varav ena till flyplatsen…), business på land, business i luft, gamla bebisar, helt nya bebisar, häng med GU-studenter, avundsjuka på GU-studenter (nu vet ni, onsdagar är Rougedagar. Med eller utan Sean Pauls band). 
 
Tack alla som sponsrat damernas 3 x 23 kilo packning. Det var kläder, nya som gamla, hygienartiklar, sykit, garn, tyger, skor, lakan, egentillverkade påsar och täcken. Tack också till Philips och Kistakontoret för bidrag till symaskinen och Joans utbildning så att hon i framtiden kan föra sina kunskaper vidare till Fortress-tjejerna. Håll utkik efter tygpåsar à la Ugandan design! Made in Fortress – kommer bli grymt. 
 
Ladies, damer, Värnamobor - det har som sagt varit underbart att få visa er The Fortress och att ni fått umgås med tjejerna, deras bebisar, Joan och Kemi och såklart Josephine. Nu vet ni lite mer om vad The Fortress är och innebär för alla dessa fantastiska människor. Vi säger tack för alla pengar ni samlade in innan vi for. Totalt blev det 7 150 sek som gick till en dator, 3 barnhagar, städgrejer - inklusive insektsspray till köket! - 3 månadslöner/arvode till Josephine. Alla som bidragit med pengar - tack och vi hoppas ni förstår vilken skillnad allt detta åstadkommit och kommer att åstadkomma i framtiden. Kommunikationen, som vi alla vet är a och o, kan nu fungera mellan oss och Josephine genom datorn, lill-tussarna har nu sin alldeles egna plats att ligga på och slipper brottas med sina mammor om sofforna, tjejerna kan nu hålla hemmet rent och sist men ABSOLUT inte minst - Josephine får äntligen ett arvode för allt arbete hon lägger ner på Fortress.

Nu återstår att utvärdera mötet med Josephine, gå igenom vad som sades, fila på sätt att organisera för att få bästa resultat av de pengar vi i nuläget har. När allt har landat lite mer får ni alla en uppdatering på verksamhetens tillstånd. Men vi kan ju säga som så att alla pengar ni ger bidrar till möjliggörandet av något rätt häftigt. Att se tjejerna utvecklas till starka, glada, hoppfulla unga kvinnor, omgivna av ett numera tryggt och kärleksfullt nätverk samt med ett friskt och aktivt barn på höften – det är ingen dålig känsla. Fortress funkar verkligen. Det har vi sett med egna ögon. Därför ska framtiden bli en fin tid. Var gärna med i den – we welcome you. Du kommer gilla det, vi lovar.

God natt och på återseende.
//Ida och Evve

Hemma hos Zaharah, en av vår första Fortresstjej

Finklädda för Fortress 1-årskalas

 

Kalasa med barn

Grattis till ett lyckat första år!

Nambirembe Infant School

Hope House och Hets Lunch

Street program

  Joan och hennes Singer

Avslutningsfesten på Fortet

Lyckan. Ses snart igen.

Part 2

Måndag morgon kl 7.00. 11 trötta och förväntansfulla damer står och väntar på att bli upphämtade. Knappa timmen senare dyker dom upp och det är dags för avfärd. Evve har just skickat iväg alla damer på en 3-dagars safari i Murchison Falls, i norra Uganda.  "Nu är det väl ändå skönt för er att vi förvinner ett par dagar??!" Alltså, jao. Lite kanske. Men samtidigt inte. Det är verkligen ett gött gäng vi är ute med. Middagarna är långa och diskussionerna likaså. Att snacka relationer med Inger, 67, är fruktansvärt givande. Åldersskillnader är underskattat. Nu gottar dom sig i lyxiga lodger längs med Nilens flod, medan jag och Evve gottar oss på vår vän Sawans terass. Midnatt och 20 grader. Vi trivs.

Vi har trivts en hel del de senaste dagarna. Lördagen började fint - men något kämpigt - när vi besökte den slumm Evelina och Kim arbetade i förra året. Fint, för att vi fick säga hej till en del familjer vi alla lärde känna i höstas. Kämpigt, då dessa familjers boendesituation lämnar en del att önska. Minst sagt. Det blev rätt omvälvande för damerna: att se den fattigdomen blandat med alla leenden är.. vad ska man säga... något av det mest komplexa en människa kan möta. Men det var fint att få visa den miljö många av våra Fortress-tjejer kommer ifrån. Det är viktigt för oss att folk ska kunna komma ett steg närmre i att förstå vad dessa tjejer går igenom, hur de lever, vilken fattigdom som finns och vad den kan orsaka, medföra och innebära. Nya perspektiv blev dagens tema.

Och många olika perspektiv. Efter detta drog vi nämligen till Kampalas största shoppingcentrum, 10 minuters bilfärd från slummen, för att ta ut pengar (...) och käka lunch. Lunchen intogs på den stressigaste food court någonsin. Här sätter man sig ner, väntar en minut och sen blir överröst med menyer från flera olika matkedjor, där den ena tydligen är bättre än den andra. Lika många servitriser som damer, ett extremt stort urval av mat och ja, you do the math. Det hela slutade med att Evve hamnade i en diskussion med managern om hurvida deras system var okej eller inte. Man kanske inte ska gå dit med fler än fem personer nästa gång...

Dagen bestod sedan i botanisering bland tyger, väskor, ringar, armband, halsband, korgar, spjut (?) samt kaffe på gött café. Efter detta hem, duscha, vila, andas, byta om, för att sen dra till mysigaste restaurangen i Kampala. Där bytte vi land för några minuter. Samtidigt som Josephine beställde in köttbullar och spaghetti, började bordet bredvid att sjunga ja må hon leva, varpå samtliga av våra damer ställer sig upp och sjunger med. Högt och inlevelsefullt. Det sjöngs en hel del under kvällen. Så ofta att vi kända oss lite utanför, så Anette ställer sig upp, klingar i glaset och utbrister, på bred småländska, att: "ja tycke vi ska hurra fö vå hund Bobby - han bli nämligen två å idag!" Asgarv. Lite så är det hela tiden. Sköna kommentarer, härlig ironi.
Vi var också nära på att få med oss ett par av damerna vidare ut i natten, men med tanke på att vi kom hem vid 4 kanske det var bra att de åkte hem och fick sin sömn. För schemat om dagarna är tajta. Och krävande. Mycket intryck tar mycket energi. På ett bra sätt dock! Hittills har allt funkat över förväntan. Förra årets lärdom - i Uganda planerar man MAX två saker per dag - har nog kommit väl till användning. Vi vill ju inte köra slut på damerna. Eller oss själva. Men det funkar som sagt, bättre än vad vi kanske först trodde. Eftersom det har varit helg har vi lyckats missa de värsta trafikstockningarna. Och nu när damerna är på safari åker jag och Evve bodabodas (motorcykeltaxi) och slipper därför alla köer.  

Igår var det söndag och då är det kyrkdag. Vi åkte till Josephines kyrka där vi möttes av Fortresstjejerna och deras barn.  Uppklädda i presenter från Sverige tog vi oss an skön gospel och fin (läs: lång) predikan. Kristen eller inte - en annorlunda men givande morgon. Efter lunch (återigen hamnar Evve i diskussion...) drar vi till The Fortress och möts av skriiik och jubel. Det visade sig att några av de gamla Fortresstjejerna, som skulle komma först idag, kom redan igår. För vår del var det extra speciellt att träffa Diana och Fiona - två av de som först flyttade in när Fortress öppnade. Då - höggravida små tussar. Nu - mammor med egna små tussar. 9 månader är rätt lång tid - vilket man blir varse om när man ser vad det innebär för kidsen. Då var tecken på liv ett spark i magen då och då. Nu kryper dom runt, drar i hår, jollrar och käkar det mesta som deras små händer grabbar tag i. 9 månader av event, vårrus, insamlingsgalor, smyckesförsäljning, föredrag, konstant TJÖT från vår sida hemma i Sverige. Det resulterar i rätt häftiga saker. Och att få se det på plats gör det bara mer pepp att komma tillbaka och fortsätta utveckla The Fortress Sveriges arbete.

Eftermiddagen på Fortress blev en bland de goaste på länge. Vi körde en till presentationsrunda för de nya tjejerna och sen var det dags för Maria Lindal och Eva att hålla en work shop i virkning. Eva jobbar nämligen som syslöjdslärare på en mellanstadieskola och har engagerat sina elever. Alla tjejer fick varsitt sykit, handgjorda påsar av Evas elever. Det blev en riktigt fin stund med gött häng och mycket bebis-mys.
Dagen avslutades med en afrikans dansförestsällning - dock aningen utdragen ("TIA damer!") för att ganska tidigt hoppa i säng och peppa inför safarin.  

Trots enbart två möten med de "nya" Fortresstjejerna har vi haft stunder där det både har skrattats, sjungits,  gråtits, dansats. Att det är en trygg borg - ett fort plats för personlig utveckling - är liksom inget att orda om. Självklart finns det alltid saker som kan bli bättre, men just nu lämnar vi er med tanken om att vi i alla fall är på riktigt god väg. God natt.

Resan - part one

Dag 1. Vi tror bestämt vi stannar här. Att landa på ugandisk mark igen innebar nog lite mer än vad vi först trodde. Det känns typ som att vi varit hemma i Sverige och vänt. Knappt.

Om vi börjar med flygturen. 13 kvinnor - alla i sina vardera bästa åldrar - på finaste humöret. Inget kan liksom gå fel. Och det gjorde det inte heller. Go mat, gott vin och gött tjöt som överröstade i princip varje varning-för-turbulensmeddelande bidrog till att flygvärdinnornas jobb mest bestod i att be damerna sätta sig ner och ta på bältet. Stämningen var på topp. Den blev inte sämre av att det, mitt i smeten, satt två svenskar som skulle hoppa av i Kigali för att sen ta sig vidare till Demokratiska Republiken av Kongo. Emma för att hälsa på syster sin, Wendy för att följa upp det projekt samma syster arbetar med. Projektet stöds av PMU, Pingst Missionens Utvecklingsarbete, och Wendy jobbar på organisationens insamlingsavdelning. Emma i sin tur som enhetschef på Migrationsverket. Som ni kanske misstänker resulterade det hela i sköna, givande diskussioner. Ja, det kändes som en bra start på resan helt enkelt. Också tanke på att enbart EN väska av 39 kom bort i frakten! Tack Mami Gerd och Brussels Airlines för att vi fick utsätta er incheckningspersonal för extra arbete!

Som sagt, vi är tillbaka. Att möta Josephine - i afro! - var till en början lite overkligt, men efter första kramen, asgarvet och hetsiga luganda-fraser kändes allt precis som vanligt igen. Hon hade med sig Mark och två sköna taxi-snubbar som tillsammans gjorde det galanta arbetet att lasta 2 vans med samtliga 38 väskor, 13 muzungus och sig själva. Trots oroliga blickar från diverse damer lyckade vi ta oss till hotellet och sömnen kom som på beställning. (Förutom ett spontant ska-vi-inte-ut-och-dansa?!-utrop från Ida....)

Första morgonen vaknar vi av ett asgarv från rummet under oss, följt av konstant tjöt. Damerna har varit vakna länge. Alltså, det är verkligen en brokig skara vi har med oss. Med känslor av förväntan, oro, nojjighet ("kan vi verkligen dricka juicen??!?" "Bittaaaan - har du mer myggmedel??"), glädje och ödmjukhet tar de sig an Uganda och Afrika för första gången. Vi känner igen det. Lite för mycket till och med. Inger lyckades till exempel göra en "Natta", dvs att första natten ramla i mörkret och slå upp sitt knä. Glasögonen klarade sig dock. Inger med, så oroa er inte! Allas vår Jaja (mormor) är superdamen och gjorde stor succée på Fortress senare under dagen.

Efter frukost sorterade vi nämligen upp alla medtagna saker - det är en hel del - för att sedan bege oss till The Fortress. 10 minuters bilfärd från hotellet ligger det nya huset som vare sig damerna, jag eller Evve har sett innan. Kan säga att ju närmre vi kom, ju fler landsmärken vi kände igen på vägen, ju mer minnen som dök upp - desto högre steg pulsen. Känslan av att bara stanna två veckor... rätt jobbigt faktiskt.

Men! Nu är nu. Och väl framme på The Fortress föll allt på plats. Dock lite trevande till en början - tjejerna var blyga inför damerna och damerna inför tjejerna - men efter en rundtur i huset, härlig lunch och fin presentationsrunda mynnade dagen ut i spontandans, sång, presentutdelning, högljudda skratt och några blöta kinder. Att se tjejerna med sina barn - 5 små tussar i nuläget - är så himla fint. Och att få höra Josephine berätta sin story gör att allt känns så självklart. Hon väljer sina ord och med exakta formuleringar beskrivs verksamheten från A till Ö. Inget lämnas åt slumpen. Om vi inte varit tydliga nog innan, om det inte kommit fram tidigare så här och nu: Josephine ÄR The Fortress. Hon tänker igenom allt och har en långsiktighet som får varje samhällsvetare att rysa. Vi är så sjukt stolta att få vara en del av detta projekt. Och vi hoppas verkligen att det nås ut till alla er som är engagerade i det vi gör. För det är på riktigt, det här. Och det är SÅ GÖTT att vara tillbaka. Punkt.

Efter taxitur genom stan, middag, mer tjöt, x antal Nile Special, sommarnattsvärme, månen i zenit är det godnatt. Med ljudet av syrsor uppbackat av the ugandan-beat kommer vi somna godare än aldrig förr.

// Ida och Evve, i skönaste släptåg av 11 ladies.

smidigt och lätt

Bittan och Alice son, Michael 4 månader 

våra Fortresstjejer lagar the godaste local food 

Anette och Grace